Mumintrollet

Jag var förberedd på att bli hemskickad efter de vanliga rutinkontrollen, men tjii fick jag! Tydligen var mina levervärden på väg uppåt varför de inte såg någon orsak till att dra ut på tiden (på fredag var ju faktiskt beräknade dagen). Jag hade fått toxemi här i slutskedet och nu var det bara att få ut det färdiga knyttet. Lari kom till sjukhuset efter dagens gammeldansföreställning och då sade de att de tänker spräcka mina hinnor (så fostervattnet går) antingen samma dag eller följande. Beroende på eftersom det var rusning i sjukhuset på förlossningsavdelningen.

Jag försöker visa hur nervös jag är. Här väntar jag ensam i vardagsrummet och har nyss fått beskedet att idag gäller det!

Jag skickade Lari hem för att söka kläder och mat åt honom eftersom det antagligen skulle bli en lång väntan (medeltalet för förstföderskor ligger på omkring 10-15h, även upp till 24h..). Själv skakar jag i hela kroppen och kan knappt förstå det äntligen händer. Hon skall ut ur magen. Realiteten smyger upp och hjärtat bultar hårt där jag sitter i "vardagsrummet" på BB för att lugna ner mig och ta det riktigt stressfritt. Tack och lov hade jag ju internet på telefonen och facebook nörd som jag är koppla jag upp mig. (men helt sant - det hjälpte nog lite att fundera och skriva med vänner än att psyka sig själv sjuk över tankar hur förlossningen skulle gå)

Här visar jag ännu tummen upp. Innan verkliga värkarna körde igång. Bältet är där för att mäta sammandragningarna och babyns hälsa. Kanylen ger mig medicin som sätter fart på sammandragningarna.

Plötsligt, bara en timme efter Lari åkt kommer barnmorskan in och säger att de fått ett rum ledigt. "Va?", redan? var det första jag tänkte, Lari är ju inte ens här ännu..Nåväl, vi gick in i rummet och de gjorde hål där nere så vattnet började sippra ut, det var knappt så jag märkte det. Ännu mindre förstod jag att de hade satt en ledning på babyn huvud för att hålla koll på hennes hjärtljud.

Den strandsatta valen. Här är gasen min bästa vän..

Sedan kom Lari och väntandet började. Vi blev på tumis i rummet där vårt barn skulle födas för att invärka att sammandragningarna skulle börja. Småningom började jag känna av en mensvärk som bara blev hårdare och hårdare. Än kunde jag le och tycka att jag bemästrade värkarna. Då hade det gått kanske cirka 1,5h efter vattnet gått. Det tog inte länge förrän jag insåg hur mycket värre det kunde bli, och jag fick ta lustgas vilket faktiskt hjälpte då man använde den tillräckligt och tog den på rätt sätt. Jag använde den tills jag sa att jag nu vill ha epidural. Känslan av lustgas var väl den att den tog bort värsta toppen av smärtan, och benen blev lite "förlamade" och det kändes som när man druckit för mycket (jepp, tyvärr har jag varit där..) i både ben och knopp. Dock gick det ju väldigt fort över om man inte använde den. Så lustgasen, i samband med Laris massage på bakryggen var en lyckad kombo, som tog mig lite längre in och fördröjde på epiduralens behov.

Här kanske ni ser att jag har lite ont. I det här skedet var jag nog inte så värst social och pigg..epiduralen hade jag fått litet tidigare..

Då värkarna ändå blev starkare kom de och tog blodprov för att kolla jag kunde ta epiduralen. Därefter kom de och satte in en kanyl i ryggen, men tro mig det var piece of cake jämfört med värkarna. Jag har i vanliga fall helt otroligt obehagligt för nålar och blodprov etc, men att få kanyl i handen eller ryggen var bara en lättnad.

De som tagit epidural har sagt att man sedan kan ligga där smärtfri några timmar och njuta. Det kände jag inte mycket av, den hjälpte sisådär 30-40 minuter, sedan började ett hiskeligt tryck neråt. Med andra ord ville hon börja komma ut. Sköterskan var mycket ute ur rummet och kom in titt som tätt och kollade läget. Under lustgasen hade ABBA ännu fått ljuda ur cd:n men vid det här laget ville jag nog ha tyst omkring mig.

I journalen skrev de in att min förlossning började där omkring 19.00, alltså det var så jag hade "öppnat mig" sådär man skall inför hela faderullan (hinnorna spräcktes där cirka 17). Klockan 22.00 kommer hon in och kollar mig då jag berättar det känns ett hiskeligt tryck neråt. Då hade de hela tiden svarat Lari att hon nog knappast hinner födas på fredagens sida, att det tar ju sin tid. Har fått för mig att man räknar med 1cm på timme (man skall alltså vara 10cm uppe innan man kan börja trycka ut barnet). Plötsligt säger hon att jag är 9 cm uppe och att hon småningom börjar med krystningsskedet. Jag tror jag hör fel, men det är nästan som änglaljud - med andra ord behövde jag inte ligga där mycket längre mer (krystningsskedet tar cirka 30-45 min). Lari blir till sig och exalterad över att vi snart är vid målet, men ännu är ju det tyngsta framför.

Isabella, någon minut gammal..mamma är trött men lycklig. Det var ett tungt motionspass..

Småningom får jag tillåtelse att börja trycka, och nu var det som ett maratonlopp. Man tog in ett djupt andetag vid sammandragningen och tryckte sedan utan att släppa ut luften. Huhhu, då blev det varmt. Lari torkade min panna med kall trasa, vilket verkligen kylde av helt otroligt skönt. Då det verkligen närmare sig och huvudet var i position kom en till barnmorska in för att hjälpa (jag födde alltså halvsittande, som de flesta). Eftersom jag hade krystat i närmare 45 minuter och hon var så nära att komma togs det beslutet att man skulle lite hjälpa mig på traven. Dessutom hade hon fått navelsträngen tokigt och man inte ville riskera att hon skulle få syrebrist. Därför bedövade de mig nere och skar upp lite så hon slank ut. Jag hör bara hur Lari coachar och peppar mig att trycka och säger han redan ser huvudet på flickan. Jag ger mitt allt och plötsligt känns det bara "plopp" och en otrolig lättnad sveper över kroppen. Hon är ute. Någon sekund senare har jag en liten tjej på bröstkorgen med ett mörkt hår och kletig kropp.

Kroppskontakt är a och o..allt det där övriga man fixar hos kvinnan efter förlossningen (efterbördsskedet) kändes inte alls då hon gav tröst genom sin närvaro. Det enda riktigt jäkliga var senare då de satte in kanyl för att få ut kisset. Då hade pappa henne i famnen och jag bet ihop och visste att allt snart var över..

Ett varm knytte som helt ofattbart just hade varit i min mage och kommit ut. Ett av världens största mirakel och konstigheter. Livets födelse. Jag var rätt trött just en stund därefter och bara såg på tjejen. Lari var till sig och kollade upp att alla tår och fingrar satt på plats, pappas lilla flicka från första stund. Han var sedan med och kollade vikten och frågade en massa frågor av barnmorskorna. Han var nog den bästa pojkvännen under förlossningen och skötte sig mer än ypperligt. Jag var riktigt stolt över honom, och mig själv :) Hon kom ut 23.12, alltså tog det bara knappa 5h (till och med under) för mig att få ut vår Isabella. Det är jag tacksam över.

Efter allt detta fick vi vara några timmar i förlossningssalen för oss själva, samt äta ett gott "morgonmål". Jag hade ju ändå varit utan mat i 12h, och oj så det smakade. Jag svepte i mig som en glupsk häst, medan Lari höll koll på Isabella. Nu var vi där alla tre, hela familjen..det är nästan svårt att förstå det i skrivandets stund. Hon är så älskad och vi kan bara ligga och titta på henne i timtal..

Aldrig har mat smakat så gott..jag svepte i mig så gott som allt!

Jag var 3 nätter ensam på Jorv, det var lite småjobbigt då hon var rätt gnällig då hon inte fick mat då min produktion inte drog igång genast. Då tänkte jag redan hon var temperamentisk av sig, men den sista natten som vi fick spendera i familjerummet visade hon sedan en helt annan sida som nu fortsatt för tredje  natten med rätt regelbundet ätande var 3:e timme och sover som en stock däremellan. Har faktiskt inte ens behövt tupplurar, njuter av stunden och vet att det kan bli jobbigare närsomhelst. Men det gör ingenting, för hon är så fantastisk.

Josephine och Isabella, 2h gammal. Kände mig konstigt kry och pigg genast efter förlossningen. Det enda är ju att man var väldigt öm och är det ännu också. Men det orkar jag inte diskutera här och nu. Det är så litet jämfört med allt annat. I slutändan är det ju paketet som kom ut som var det viktiga, vår egna lilla dotter Isabella.