Vecka 29

Nåja. Snart närmar sig 30, oj oj. Allt gått bra, magen hoppar och guppar av flickans sparkar och jag har mått bra med tanke på omständigheterna. Svankar ryggen mer nu då magen börjar växa, vilket leder till lite ont där då och då.

Igår förstod jag att jag faktiskt skall bli mamma. Jag kom hem och kände mig som "mammas lilla flicka" igen då man blev ompysslad, men sen prata "mommo" till magen och jag slogs av tanken - jestas! Snart är det jag som blir mamman, som tar hand om sin dotter. Livet fortsätter och har sin gång, underbart när man tänker på saken. Det tog bara 30 veckor att börja inse man går in i en helt ny roll.

Insyn om att man inte längre bara sådär kan gå på spontanfest eller på något glas vin när man känner för det, eller sticka på bio, konsert och dylikt förrän man har barnvakt (tack och lov för mor och farföräldrar!). Jag kommer med andra ord vara en mjölkbar i en god tid därefter..Mamma MUUU har en helt ny innebörd för mig :)

Samtidigt vet jag också att det man "uppoffrar" är så lite, med tanke på vad man får tillbaka. Ett eget barn.

Kommentarer
Postat av: Annika W-N

Sedan kan det också hända att man inte ens har lust att fara någonstans de första månaderna, man är så loved up hemma :) Om man helammar känner man sig också kanske lite mer symbiontisk (föredrar det framom ordet bunden...). Själv helammade jag sex månader och speciellt nu efteråt sett tycker jag att den tiden känns jättekort! Vad jag menar är att en del kanske upplever de där första månaderna som långa, men efteråt känns det kort. Nog för att jag hela tiden har tyckt att tiden bara swooshar iväg... De växer fort, de här små :)

2010-11-29 @ 19:39:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0