Fasansfulla fredag..

Igår var alltså en händelserik dag. Förutom de hemska dåden i Norge hade vi vår egna dramatik rakt utanför dörren hos föräldrarna. Klockan 22.30 på kvällen rusar mamma ner från övrevåningen och ropar att vi hastigt skall sätta skorna på och komma ut. Pappa hade varit på balkongen och sett hur en motorcyklist hade åkt ur vägen, rakt in i diket och mot telefonstolpen. Därefter hade han ropat på hjälp och haft ont. Det hade sett riktigt otäckt ut. Jag kom först på plats och många tankar flög i huvudet när jag joggade 200 metrarna. "Var han i ett stycke", "Vad skall man göra" (pappa ringde redan 112) och framför allt: "Varför har jag inte gått första hjälpen kurs!!!".

Som tur var var han "hel", men klagade på ryggont och såg lidande ut. Han kunde inte röra sig och det vi främst kunde göra var moraliskt stöd tills ambulansen kom. När mamma kom i närheten sade han "Hej Harriet" - nästan glad för att det var någon han kände. Killen var hennes gamla elev, på 17 år. En söt yngling jag helst hade kramat om och tröstat om det hade varit möjligt. Snabbt var hjälpen på plats (fast det kändes nog säkert som en evighet för pojken), jag räknade 2 brandkårsbilar, 2 polisbilar och en ambulans.

Jag vet inte ännu hur det gick för pojken och jag hoppas det bara var en lindrig skada. Man får önska det inte uppstod några inre blödningar eller dylikt. Han hade som tur var följt hastigheten, för vem vet hur det hade sett ut om han hade haft 10-20km/h mer i mätaren. Efteråt var man lite skärrad över allt det skedda, och hur bräckligt livet är. Samtidigt kan jag bara föreställa mig den rädsla som uppstod hos föräldrarna då poliserna ringde och berättade vad som hänt, för tänk om det skulle hända mitt barn..

Någon stund senare kom händelserna i Norge ikapp och tankarna till alla de föräldrar som mist sina barn i ett vansinnesdåd. Ibland blir man förskräckt över världen och hur orättvist det kan vara. Det går inte att bestämma sitt öde eller vad som kommer hända, vare sig man är rik eller fattig. Därför skall vi nog alla försöka vara snälla med varandra, för man vet aldrig när det är försent.

Nu skall jag sluta innan det blir för tjatigt. Som sagt - det händer här ute på landet. Imorse var det åska och vi började se rök i skyn då det hade slagit ner här i närheten..strax därefter ljudet av brandsirener..igen..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0